Ja ni, här sitter jag ensam en morgon som dennna,
allt jag känner är ilska.
Jag önskar att jag var stark att jag inte var ledsen,
för jag vet att det skulle vara bäst.
Ändå kommer ångesten över mig och fyller mitt tomrum,
varför blev det så här?
Jag önskar det gick vrida klockan tillbaka,
men alla säger - Ångra inte det du gjort utan lev med det!
Så det har jag gjort i flera månader,
men det första och sista jag tänker på varje kväll är hur hemskt det var.
Hur kunde allt detta hända mig?
Om du skulle kommit fram till mig för ett år sedan och sagt att dettta skulle ske,
skulle jag tro att du ljög för detta skulle inte kunna hända mig.
Jag vill vara stark och positiv,
den lättsamma och glada tjejen igen.
Men hon är försvunnen i skuggorna av ångest
och inte blev det bättre av detta.
Du säger att du älskar mig,
men ändå kämpar jag själv.
Denna motgång leder till framgång,
jag har bara inte insett vad denna framgång är.
När jag väl gjort det och kommit ur denna svacka,
så hoppas jag att detta var värt allt.