Upptäckte något ganska jobbigt i tisdags. Det är nämligen så att jag var hos farmor och farfar i tisdags och de skulle göra något ute som skulle ta några minuter. Därför gick jag själv upp till ingången till huset för att ställa mig under tak. Det var ju massa snö som kom på mig annars. Så där stod jag och väntade och väntade, men jag hörde inget. Jag hörde inte ett ända ljud. Det är så att min farmor och farfar hade en hund som de var tvungna att göra sig av med. Jag har inte varit där på flera månader för har inte riktigt velat inse att Sussie som hunden hette inte finns längre. Så när jag stod där på trappan slog det mig att hon var borta och tårarna rann ner för min kind. Vi människor är väldigt olika hur vi bearbetar sorg. Vissa är som mig som gör allt för att dölja att något jobbigt har hänt.

Senare på kvällen pratade jag med Johan i telefonen och jag berättade hur jag firade jul. Då nämnde jag att min gammelfarmor var med och firade, men hon har varit i himlen i två år nu. Jag vet ju det, men jag tror jag lever på hoppet. Jag har svårt att ta in att någon inte finns mer, för det känns som den finns med mig på något sätt ändå. Även om jag inte träffat min gammelfarmor på två år så känns det som jag kramade henne igår.

Alla bearbetar vi sorg olika och
det måste vi acceptera.
För det finns nämligen inget rätt eller fel sätt.